Spår av världens skapelse på dina köksytor

Spår av världens skapelse på dina köksytor

I begynnelsen var tomhet. I den ena änden var Köld och i den andra Hetta. Mellan dem rådde en oändlig tomhet med namnet Ginnungagap. Kosmos. Ett oändligt och gränslöst rum.

Således, även gångbart med våra dagars vetenskap och rätt så lättsamt, beskriver man världens födelse i isländska Den yngre Eddan. När Eld och Is möttes och stötte samman, föddes Jorden. Två motsatser möttes och det kanske var detsamma som Big Bang, som vi lär oss i skolan.

I fortsättningen blir de forntida vikingarnas historia förstås underligare. I deras epos talar man on urkon Audhumbla, som uppkom vem-vet-var och började slicka saltstenar. Kon hade just slickat fram urtidsjätten Ymer ur stenen och med honom fick världen sin början. Ymer födde de första människoliknande levande varelserna ur sin armhåla och då skapades också de första gudarna: den för oss kända främste guden Oden och hans bröder Vile och Ve. Sedan blir berättelsen ännu intressantare: sålunda dräpte Oden tillsammans med sina bröder urjätten och utformade världen av honom. Ymers kropp blev till jorden, hans ben blev till bergen och av hans ögon blev stjärnorna på himlen, av hans hjärna kom molnen och av hans blod haven och oceanerna.

Oden och hans bröder vandrade på den nyskapade jorden och lade märke till två trädstammar vid sjön. Av dem danade den ene de första människornas avbilder Ask och Embla (som i översättning betyder ask och lönn), den andre besjälade dem, den tredje gav dem klokhet. Men Jorden hade skapats dessförinnan och däribland även bergen och klipporna – av Ymers ben.

En sådan poetisk beskrivning av Jordens skapelseprocess bör å ena sidan självfallet betraktas som en saga. Å andra sidan kan vi här se hur människorna tolkade och kreativt förklarade något som man egentligen inte förstod så väl. Låt oss se på de figurer och märken, avtryck och spår som man kan se på några kraftfullt mönstrade arbetsytor av sten. Självfallet kan man förklara dessa mönster med naturliga orsaker, t ex tektonik eller rörelser i jordens plattor, som tryckte ihop och isär berg och till och med kontinenter. Men låt oss betrakta det mera inkännande: vi kan säga att gudarna formade mönstret. Och således döljer den använda stenen i köket eller badrummet en hel saga. Man har i denna höljt de strider som forntidens gudar och hjältar utkämpade, deras födslar, förälskelser och krig, kort sagt hela världens skapelseberättelse.

Därför kan ingen av natursten framställd yta vara identisk med en annan skiva som har tillverkats av samma sten. De konstgjorda skivor, som har tillverkats genom att använda av människan kontrollerat och tillverkat material och teknik har regelbundna mönster. Naturen är inte symmetrisk, sagorna är inte tråkiga och stöpta i samma form. Hellre kan man då föreställa sig att varje sten, varje bordsskiva är speciell och unik, som gudarna har skapat den.

Jura Grey

Odens mest kände son är Tor. Han hade ett styrkebälte och en stridsklubba vid namn Mjölner – som efter varje kast återvänder till handen. En av Tors uppgifter var att dräpa jättar. Det fanns naturligvis snö-, is- och andra jättar, men de viktiga var stenjättarna. Tor dräpte sådana i stort antal med sin klubba och då kan vi närma oss det poetiskt och tänka oss att spåren av hans klubba har bevarats i klipporna.

Detta för oss tillbaka till början: alla dessa krokar och ådror, luftbubblor, försteningar och ärr (sammanväxta mikrosprickor), som man kan se i stenskivan som utgör arbetsyta, har inte uppstått för inte. Om man får tro fornnordisk mytologi utstrålar det naturliga mönstret däremot berättelsen om stenjättarnas envig med Oden och hans son Tor. Eller sagan om Oden själv och jordens skapelse.

Uppenbarligen är Oden och Tor inte gudar utan människornas föreställning av naturkrafterna. Men en sak kan man vara säker på: en tandad linje på en stenskiva är ingen defekt, fläckar och märken, krokar och ådror är inga osymmetriska misstag. De utformades av krafter som är starkare än människan förmår. Sådana avtryck borde inte döljas eller lagas med fogbruk som några stenarbetare gör. Ibland utgör oregelbundenheterna just stenens karaktär och väsen. Tors hammarslag, Odins lansstöt, avtryck av världens skapelse är för evigt bevarade i stenen – till ett förbluffande och beundransvärt konstverk.