Blue Pearl, Emerald Pearl och Labrador Antique – 3 berömda granitsorter från Norge
De sydeuropeiska länderna Italien, Turkiet och Grekland är berömda för sin produktion av marmor. När vi talar om granit är det däremot de nordiska länderna och särskilt då Norge som är främst.
Norge låg år 2015 på tredje plats efter Indien och Brasilien och före såväl Kina som Sydafrika när det gäller export av granit, basalt och sandsten. I fråga om granit steg den norska exporten år 2019 till andra plats, med en marknadsandel av 10 % (Indien 44 %).
Norge är seismiskt mera aktiv än de andra nordiska länderna och jordbävningar förekommer, främst i kustnära områden. I södra Norge är det en kollisionszon där granitmassiven från väster och öster träffar samman och på ett sällsamt sätt har lagrats om under det inbördes sammanpressandets förlopp. En datering med radioaktiva isotopmetoder visar att det huvudsakliga granitområdet i Sydnorge är cirka 900 miljoner år gammalt (Neumann, 1960) och har bildats under det sista skedet av en förkambrisk orogoneskollision. Nordost därom är Kongsberg-Bamble-avlagringarna finkornigare och har bildats företrädesvis under ett omkristalliseringsförlopp. Till sitt mineralinnehåll är de vid sammanpressandet bildade stenmassiven mycket olika och kan till utseende och egenskaper i dag variera starkt, även när de förekommer på platser som ligger nära varandra. I stort sätt kan man säga att graniten (t ex den ljusgrå Størenstenen) i mellersta eller i norra Norge liknar mest de regelbundna och finkorniga svenska Bohus Grey graniter och finska Balmoral Red graniter.
Det äldsta brytningsdistriktet
Västra Norges kustområde brukar omnämnas som det historiskt väsentligaste och mest kända brytningsområdet. Man anser att Norges äldsta stenbrott Hespriholmen har legat i förutvarande Hordaland fylke. Stenbrottet användes redan under stenåldern. Av de brott som var kända under medeltiden brukar man nämna Lyklingfjorden (Bømflo), Bergholmen (Reksteren), Vargafjorden och Lysekloster (Os), Kvernes och Ådland (Samnanger), Sævråsvåg (Lindås), Arvsvågen (Fusa) o a, som ligger i området mellan Bergen och Stavanger och på öarna i Rogaland fylke.
Förut värderades främst ”mjukare” sten, till exempel steatit, då den var lättare att bearbeta. Man kunde tillverka figurer och även använda den som gjutform för att stöpa smycken av ädelmetall eller tenn.
Man kände även till den lokala marmorn (Sunnhordland), men huvudsakligen krossade och malde man den och använde för tillverkning av kalkbruk. Den äldsta kända kalkugnen låg i Røyksund (Bømlo) och härstammar från början av 1200-talet. Husen på den tiden byggdes mest av timmer. Block av steatit användes företrädesvis i kyrkliga byggnader. Robustare mineraler och stenmaterial som gnejs och granit började utvinnas relativt sent för att användas i byggnader och det medförde att granitbrytningen fick verklig fart först under 1800-talets senare del.
“The Great Friction of Breccia” (ordet breccia kommer från italienska och betyder stycke eller skärva av sten) sträcker sig från Kristiansand till Porsgrunn. Breccia kallar man ett mineral, som innehåller kornformiga eller kantiga flisor av en annan bergart eller ett annat mineral eller vars kantiga bitar har stöpts in och blandats med annat finare stenmaterial. Bugge har i sin utredning kallat detta bälte Birkeland-granit. Senare har Barth ansett att man hellre bör namnge området efter Herefoss. Oftedal använder begreppet Fevik-granit. Men oavsett benämning är alla geologer överens om att området som sträcker sig från Farsund till Oslo är ett värdefullt område för en sådan fackman. Naturkrafterna har under årmiljonerna format trakten att bli märklig. Den har formgivits så tilldragande att blå norsk granit är världsberömd och en av de högst värderade graniterna. Man älskar den såväl i Europa som USA. Det är en särpräglad och individuell sten som kan få sin användning överallt, från skidstugor i Voss till skyskrapor i Dubai.
I närheten av Porsgrunn i östra Norge ligger ett av Norges mest kända gruvområden Larvik, varifrån två av de mest berömda blågrå graniterna Blue Pearl och Emerald Pearl härstammar.
Större delen av mineralerna har en ordnad kristallstruktur och en bestämd kemisk uppbyggnad. Stenmaterialens sammansättning bestämmer även materialens fysikaliska egenskaper som hårdhet, täthet, sprickbenägenhet och färg. Några av stenarna har en skiktad struktur och består av tunna plana lager. Ljuset som speglas genom dessa skikt förlänar materialen ett skimmer av färgförändring som kallas labradorescens (upphovsman och populariserare av begreppet är Ove Balthasar Bøggild).
Blue Pearl
(Graniten) Blue Pearl (Lundhs Blue) är en larvikit, där dagstenskristallerna ger en karakteristisk silverartad gråblå glans åt den polerade ytan. Utgående från vilken punkt man ser det och avhängig av belysning kan stenen te sig såväl asfaltgrå som iskallt ljusblå.
Om man jämför med en annan populär grå sten (graniten Steel Grey som kommer från Indien) är ytan livligare och mera skimrande.
Emerald Pearl
Om man jämför Emerald Pearl med Blue Pearl är den nyansrikare, grönblå, ibland verkar nästan som mörkgrå eller svart (monsonit). Även färgskalan hos de stenar som pryder kristallerna är rikare och erbjuder ett unikt färgspel i solljuset – mot en mörk botten lyser smaragdgröna, violetta eller till och med bronsfärgade toner.
Labrador Antique
Labrador Antique är en mörkbrun granit (en sten innehållande labradorit) med svarta, nötbruna och beigefärgade prickar, som pryds av safirblå, violetta och rubinröda kristaller. Det nog så täta mönstret är inte bara vackert utan även praktiskt, då fingeravtryck inte kommer att synas mot det brokiga mönstret som de skulle göra mot en enfärgad stenyta.
Se på erbjudna material och infordra ett pris på drömköket!
De tre ljusaste representanterna bland djupsvart granit
Ett enhetligt kök med Blue Pearl-granit
Uteköket, trädgårdens pärla, där man kan njuta av sommardagarna
Bianco Sardo granit – även barnfamiljens hem kan var mycket tjusigt
Granit
